En dag i Black Hill

 En dag i Black Hills

Black Hills är en liten bergskedja i västra South Dakota. Black Hills var siouxernas heliga berg. Den innefattar ett antal sevärdheter som vi delvis kikat på under dagen, 

 

Men bara som här under transportsträckorna emellan upplevelserna få uppleva höstens färger på slingrande småvägar va en påminnelse om naturens skönhet. 

Men först ska vi dit! Mot Mount Ruchmore, vägarbetet stod still idag på 385:an söderut, då det var söndag. Inget beräknat men tur ska man ha ibland, annars hade nog dagen blivit avsevärt längre.

Vi tar av385:an och kör väg 16 mot Keystone en på vintern välbesökt skidort, nu hade vi varken skidor eller pulka och inte tid att vänta på snön heller för den delen, så de blev vidare mot Mount Ruchmore.

Mount Rushmore

Omkring två miljoner nyfikna turister skockas årligen framför ett av världens absolut mäktigaste monument för att storögt stirra på ansiktena som föreställer de fyra amerikanska presidenterna George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln. De fyra makthavarna representerar Amerikas Förenta Staters första 150 år som nation.

Här strosar Björketorparna in med gubbarna i bakgrunden genom en allé av alla Amerikas staters flaggor.  

Här hänger dom grabbarna George, Tompa, Tedde och Abbe. De va en otroligt välgjord finish på dom uthuggna bysterna när man i kikaren kom närmre grabbarna.  

Som de flesta skulptörer gör gjorde Borglum en gipsmodell av hur skulpturerna skulle se ut innan arbetet påbörjades. Under loppet av att rista Mount Rushmore var Borglum tvungen att byta modell nio gånger. Det som dock är intressant att notera är att Borglum fullt ut hade för avsikt att tälja mer än bara huvuden.

Man kan verkligen ha respekt för resultatet de va ju inga märkvärdigare verktyg som användes, då arbetet pågick mellan 1927 och 1941 fanns ju vare sej all den arsenal granitbearbetningsverktyg eller digital mätutrustning som idag. Även om dynamiten fanns och gjorde grovjobbet så va de nog långa armar på kvällen.

Men mest impad måste man ändå va av dom som hängde sittandes i dom här stålbågarna med en livlina av en vajer och högst tvivelaktiga vajerspel, där va de inte bara bågen som va av stål dom hade nog andra ädlare delar av de materialet också... Hua!

Efter denna intressanta upplevelse till de efter pensionärsrabatt fantastiska priset av fem! Dollar för alla inkl. parkering... Tar vi oss ner utmed väg 16a över Iron Mountain. 

Needles Highway

En av de mest populära sakerna att göra i Black Hills är att köra den berömda Needles Highway. 

Den fick namnet Needles Highway på grund av de nålliknande granitformationerna som skjuter upp mot himlen. Cathedral Spires, fragmentskogar av tall, björk och asp, ängar och tunnlar är bara några av de fantastiska sakerna att se längs Needles Highway. Det är inte ofta en motorväg anses vara en naturskön bilresa, men Needles Highway som ligger i Black Hills.

Här passerar vi de berömda nålsögat.

Men de fanns passager som va värre än så 2,4m brett och en bil på 2,02 va inte mycket att vinka på.

Va de inte bilar i vägen så va de turister.

Tur han är ovetande om dom båda stenarna som ligger och vinglar på toppen och ser ut som att kunna trilla ner när som helst. De man inte vet har man inte ont av.

Efter bergsklättringen kom vi ner på schlätta med ett gäng idisslande Longhorn, vi hade ingen tumstock så här får ni uppskatta själva.

Här på avstånd utmed väg 385 ner mot Custer, håller Indianernas svar på dom fyra presidenterna i Mont Ruchmore växa fram, när de blir klart ska de symbolisera Indianhövdingen Crasy Horse deras största ledare som aldrig besegrades i någon strid och aldrig skrev under något avtal, projektet leds av en tysk som har idén att Indianernas hyllning inte ska ta emot några statliga medel, därav den försiktiga framdrivningen. Vi i får väl hoppas att det lyckas, det finns ju tyskar som tagit på sig stora projekt innan oh inte lyckats.

Oopps! Där efter Custer på 16a ut mot Hermosa blev de en liten felkörning ända till Horred och Ekelunds linneväveri...? Nejdå de va en liten Skandinavisk shop utmed vägen som hade exklusiva saker från hemma.

Efter Linneväveriet fortsatte vi österut på 16a för att senare ta av på väg 36 till Hermosa där vi tog norrut till Rapid city, dom e bara för jädra fräcka dom här vattentornen, kan undra hur många sånna man skulle fått för de fantastiska betongmonumentet Våga.

Här slog vi resans rekord!! 100 grader fahrenheit 37,7 grader celsius de va vad mätaren visade när vi efter Rapid city satte av norrut mot Sturgis på Interstate 90.

Efter Sturgis blev de västerut och "hem" till Deadwood igen, home sweet home...

Vi får väl se om vi får av oss resdammet och tar en repa på stan.

Varför Volvo? Varför? Gör ni inga sånna här hemma i Sweden!! Tror nog jag skulle kunna vara spekulant, men vill ha en lite större  kärra/släp tyckte de va lite litet. Hur som va de ett väldigt häftigt ekipage som stod på hotellparkeringen när vi kom hem.

Jodå resdammet for av i en hiskelig fart och trollyn(lokalbuss) gick som ett spjut ner till stan och Saloon nr. 10 levererar även en söndag, nu gäller de bara att ta rätt stolar i kväll igen, så kanske vi syns/hörs i morgon.

Thats all for today folks!

Ten Four!

Over and out!!

Margareta & Urban 

Lillemor & Börje

Till Deadwood

 Indianpass, skapande Grizzly 

och skotten i Deadwood

Vi börjar dagen med att vattna alla 465 hästarna, de är lite roligare att tanka här men bara liite, strax under 11 kronor litern va dagspriset här och nu.

Vi åker österut från Cody på väg 20 mot bergskedjan Bighorn som reser sej som en mäktig vägg i fjärran, vi närmar oss den via väg 14 och genom städerna Greybull och Shell.

Till en början kör vi en gammal "Beeftrail" genom bergen och Bighorn National Forest, man kan tänka sej att man kände sej som enkla måltavlor med bergskrönen fulla med indianer, vår diligens har som tur är panoramatak så tjejerna hade full span uppåt och jag hade span rakt fram som passagerare på kuskbocken, Lundström höll hårt i tömmarna.

Passet övergick senare i en utefter berget slingrande väg som tog oss upp på höjder med vidunderliga vyer.

Vyer som till synes verkar oändliga... Hur stort är de här landet egentligen?

Här börjar vi ta oss ner från Black mountain fortfarande på väg 14 till Burgess Junction vidare mot Dayton och Ranchester. Sträckan Greybull - Ranchester på väg14 är nått alldeles extra nått vi verkligen kan rekommendera om ni är i krokarna.

Vi stannade i Ranchester för att låta hästarna vila och själva få nått välbehövligt i magen, lite Amerikansk Breakfast/Brunch/Lunch de e smaskens de!! Efter rast vila sträcker vi ut i rask takt på Highway 90 sydost över Buffalo och Gilette.

För att i Moocroft ta norrut på väg 14 till Devils Tower ett helt osannolikt av naturen skapat fenomen... De finns ett antal teorier om hur de uppstått, men vi va alla rörande överens om vilken som va absolut den rätta, de kommer ett avslöjande senare.

För Urban och Margareta va de ett kärt gammalt återseende 

För oss ytterligare en fantastisk upplevelse, här min vackra fru under den 3 kilometer långa rundvandringen av berget.

Dom hade bra utsikt från Tipialtanen  Indianerna.

En som hade än bättre utsikt va den flanen som klättrade på tornet!! Ni kan se en markerad liten gul prick högt upp mitt i bilden, DÄR hänger den stollen i ett rep på väg ner, vi får väl hoppas de höll! Annars kanske nån kan bistå med hur lång tid de skulle ta ner i fritt fall i en matematisk uppställning med uppgifterna ca.75 kilo och höjden 264 meter.

Här är vår totala övertygelse om vilken teori som är den absolut mest sannolika uppkomsten av Devils Tower... Alla andra med vulkaner, lava och annat tjafs känns bara som strunt. 

Efter Tornet blev de väg 14 sydost mot Deadwood över Sundance, Beluha och Spearfisch, där blev de incheckning planeringsöl på rummet bussen till stan för käk och barhäng, här på Buffalo Stteakhouse blev traditionellt Amerikanskt i magen såväl flytande som fast.

Kvällen avslutade vi på Saloon nr.10 i Deadwoods glädjekvarter, som tur va mötte inte alla i stolarna  samma öde som vilde Bill... 

Vi kan sammanfatta ytterligare en fantastiskt dag på vår lilla Roadtrip, 396 miles med trevligt sällskap i en hyfsad dilligens över Wyomings bergskedjor och öppna landskap med en avslutning South Dakotas 

mest ökända glädjekvarter kan bara bli som en kväll på slottet, helt underbart...

Thats all for today folks!

Ten & four 

ower and out!!

Margareta & Urban

Lillemor & Börje

The Way to haven

 Pastor Escalades himmelspredikan och Judys sanningar i underbara miljöer.

Dagens hotellfrukost tog oss inte direkt till några himmelska höjder, så morgonbönen fick Interstate Highway 80 East med pastor Escalade i predikstolen stå för, på sträckan Highway to heaven. 

Etfter avslutatd morgonandakt vek vi av norrut på väg 189 med slutmålet Jackson. Vi slingrade oss uppåt på förvånansvärt bra vägar genom ett lite plattare vad folk kallade Gas and oil county, vi avverkade små orter som Kremmerer, La Brage, Daniel m.fl, alla hade de gemensamt att dom verkade avfolkade och mer eller mindre öder förutom nått hundra tal invånare i varje, Vi kaffestoppet på La Brages lilla lokala 100 åriga pub, Eagle bar som drevs av Judy och hennes man sedan 1987, deras förklaring va enkel, orterna avfolkades under en längre tid då  den inhemska oljan och gasen sakta men säkert fasades ut, sedan kom Trump investerade och skruvade på kranarna igen, vilket återigen gav lite framtidstro i områdena, den framtidstron har nu genom Joe Biden effektivt återigen tagits ifrån befolkningen med att stänga ner produktionen. Inget är lätt här i Världen allra minst politik, men domför dom här 300 återstående människorna i La Brage fanns bara lösningen att "Joe have to go" ...  

, 

Här fanns en hel del att titta på. De va inte bara oljekranarna Trump tycktes skruva på här i La Brage.

En bild innan vi lämnar stället tagen av Judy. En helt otroligt varm och härlig människa som gav oss många goda skratt och likaså många eftertankar under den timmen vi spenderade där, synd va att inte hennes man va hemma då han delar vårt intresse för Amerikanska classic cars och då framförallt likt Urban och Margareta med ett hjärta för Pontiac. 

Pissoaren va förmodligen en 100 årig konstruktion, man fyller helt sonika ett badkarsliknade tråg med is som man använder som urinoar, och allt eftersom den smälter tar den med sej oönskade vätskor ut och fylls på igen, lika genialt som enkelt.

Framme i Jackson Hole. Här är entre´bågarna till stadens centrumpark byggda av renhorn, de fanns fyra sådana bågar så de har nog gått åt en och annan ren.

Här går vi in på Golden millondollar Cowboy bar, lägg märke till grabbarnas beslutsamma och  förväntansfulla miner.

Här sitter man säkert i sadeln i barnen, de är nog de närmsta jag kommit/kommer en hästsadel, men just den här varianten hade nog jag haft svart bälte i fornstora dar, men var sak har sin tid... Däremot så provade Lillemor en uppsittning men de kortet har av nån anledning fallit bort hmmm...

Spekulationer snillen emellan... De e Albert till vänster, vi klurade på ett par lösningar Abbe och jag men de får vi återkomma till, då han tyckte mönsterskydd vore på plats... ;-)

Efter Jackson fortsätter vi norrut på 89:an  genom Trenton National park upp till Moran. 

Här bjöds vi på ständigt avlösta naturupplevelser i tusentals Efter Moran tar vi nordväst fortfarande på 89:an som överglår i Yellowstone National Park.

Här kör vi in i Yellowstone nationalpark, där landskapet bitvis påminner lite mer om hemma, men bara lite. 

Helt orädda gick dom längs vägarna i reservatet.

Efter ett antal mil i parken på 89:an tar vi av in på väg 20 och österut där vi rundar Yellowstonesjön här och var är det aktiviteter i backen, det fräste och pustade ur backen lite överallt.

Den största överraskningen av vackra landskap fick vi när vi lämnat Yellowstones östra utfart och fortsatte väg 20 med solen i ryggen på väg mot målet Cody. Här låg gårdarna på rad ett ett sagolikt landskap. 

Ett antal mil in mot Cody kretsar allt kring Buffalo Bill (Bill Cody). Här har vi utloppet till turbinerna på Buffalo Bill reservoar vilken vi har haft med oss ett antal mil genom Buffalo Bill State Park. En helt otrolig sträcka vi varm rekommenderar. 

En hel dag 752 km i sadeln gör en utsvulten, de fixade vi genom paltcoma på Bubbas Steakhouse i Cody, tur att hotellet låg vägg i vägg så vi orkade ta oss hem.

Den portionen gjorde så att vi inte ens han räkna kuddarna och poängsätta rummet utan drog direkt till drömmarnas land... Den första som dök upp va Judy en del människor gör större avtryck än andra.

Thats all for today Foolks

Ten & four over and out!

Lillemor, Margareta, Urban och Börje