Alcatraz

En fängslande dag 

Sista dagen vi spenderade i San Francisco och USA för denna gången, blev minst sagt fängslande!

Så nära frihet man kunde komma på Alcatraz... Att varje gång se San Fransisco som på ett vykort du kom ut på gården, måste ha varit som en psykisk tortyr...

Uppe med tuppen och först i kön!

Alla som såg den här vyn hade ingen returbiljett!!



Här börjar vår tour on Alcatraz... Väldigt informativ kille... de gällde å hänga med.

Här va en av tornen som såg till att hålla gubbarna på plats...

Va, finns det ingen skinnväst!!?? Här fick man sin kostym för dom kommande åren... eller

Tappa man tvålen här... fick den nog allt vackert ligga kvar....

Dom olika gångarna hade namn som Boradway och andra fantasifulla berömda gator... 

Just denne killen va väl inte den mest poppis gubben kan tänka... ganska ensam...

Några som ej fick se dagens ljus va dom i isoleringen... de här va deras vistelse i totalt mörker...

De fanns en fyra fem stycken Sanna isoleringsceller...

Så nära men ändå så långt borta... den här "gluggen" hade dom nog placerat strategiskt för att bara djävlas....

Här fick man en skymt av nära och kära vid besök... kommer ej ihåg hur ofta de skedde, men de va inget onödigt rännande om man säger så...

Vet inte va som funnits här nedanför, men de kändes nästan overkligt att ha en storstad liggande så inpå men ändå inte... märklig känsla...

De va ovanligt grönt och sprudlande liv på ön, de märks att naturen sakta men säkert tar tillbaks bit för bit...

Det skulle inte gå att fly från Alcatraz men för över 55 år sedan lyckades ändå tre män – med hjälp av sked, papier-maché och 50 regnrockar. Än i dag jagas de av amerikanska myndigheter. De skulle om de lever idag vara:  Frank Morris, 91, och bröderna John Anglin, 87, och Clarence Anglin, 86, vi kan bara spekulera i dom historier dom i så fall besitter...

De planerade sin flykt i 18 månader, Med skedar och smörknivar hade de tagit sig igenom en 20 centimeter tjock betongvägg. Hålet hade de täckt med en bit målad kartong. Snacka om tålamod...

I sina sängar hade de lämnat kuddar under täckena och huvuden gjorda i papier-maché med hår stulet från fängelsets frisör för att lura fångvaktarna så länge som möjligt.

Här va fängelsets farligaste plats, här utrustades 200 vettvillingar med vapen 3 gånger om dgaen... vapen i form av knivar, gafflar och skedar... ingen miljö som arbetsmiljöverkaet hade framhävt som exemplarisk, man hade tårgassystem installerat för att så snabbt som möjligt kunna kväsa en oroshärd...

Maten ansågs vara bra på Alcatraz, även om de som alltid rådde delade meningar om detta.

Och som på alla andra ställen så kan man köpa souvenirer 100 spänn för en bleckmugg, hade de nu vart Al Capones... så kunde man ju slantat...

Efter detta blir det en sväng på PIR 39 också

Skitväder har ändå nått gott med sej... De är framkomligt Pier 39 va verkligen häftigt...

Ja då vara cirkeln sluten. Den 15 december 2014 bodde vi här första natten vi kom till USA för att göra vår första roadtrip.
Här bor vi också vår sista natt innan take of imorgon,  med väskorna packade och minnet fullt är vi redo att ta oss hemåt, vilket ska bli väldigt skönt denna gången av nån anledning, troligtvis för att hälsan inte varit på topp dom sista 10 dagarna vare sej för mej eller Lillemor, de har varit vaktombyte i influensafabriken kan man lugnt säga, Lillemor är helt tät nu stackarn och med 13 timmars flygresa framför sej... Usch...

Va vi kan konstatera är att vi definitivt inte är nåra storstadsmänniskor och kommer förmodligen aldrig göra denna formen av trip nån mer gång, blir de mer USA blir de Countryside och mellanvästern vid en lämplig årstid...

Givetvis finns de ju ingen regel utan undantag... då vi säkerligen kommer att besöka vår vän David
Los Angeles som ändå va den staden som föll oss mest i smaken med sin mentalitet och hyfsade trafik...

Men tills dess ett för denne tripen sista...

TEN FOUR OWER AND OUT!!!
Lillemor & Börje